På ett flygplan

Den här texten skrev jag på ett flygplan för tre dagar sen, jag hade långtråkigt och tog upp anteckningar in mobilen. Detta var vad jag kladdade ner:

 Jag sitter på flygplanet mot Göteborg, bakom mig lämnar jag stad invaderad av snö och hårda vindar. Idag har jag åkt taxi mer än jag gjort på ca 3 år. Anledningen är att vädergudarna tagit ut sin ilska genom att låta snön falla samtidigt som hårda vindar blåser. Det har orsakat olyckor och kaos på vägarna i Luleå, bilar som kört fast, vägar som blivit igensnöade och bilister som inte sett mer än några meter framför sig. Men trots vinden utanför fönstret och det faktum att det inte går att gå mer än 1 meter utanför dörren utan att totalt försöka allt smink man lagt alldeles för mycket tid att lägga, har jag satt mig på ett flygplan.

Det är det värsta väder jag någonsin upplevt tror jag, jag har nästan blåst bort och min balkong går nu att bada i snö på. Balkongdörren kan föresten inte öppnas pga allt snö. Men hade jag kunnat ta et kliv ut på balkongen hade snön nästan nått till midjan.

Idag är den dagen man har pratat om vädret i fikarummen, om man ens har tagit sig till jobbet vill säga. Man pratar om vädret trots att det inte är ett ämne man pratar om bara för att man inte skulle kunna höra en nål falla. För idag har vädret fått människor att ändra sina vanor, idag har bilarna fått stå på parkeringen, kanske för att man inte skulle kunna ta sig en meter utan att fastna eller för att det har uppmanats att inte ge sig ut på vägarna om man inte måste. Därför jag idag åkt mer taxi är jag gjort på 3 år. Både till och från jobbet, med en kollega då vi skulle jobba utanför kontoret idag och ingen hade bil och kollektivtrafiken inte var att lita på idag. Men också till flygplatsen för att min syster inte tog sig utanför garaget då det redan stod en bil som fastnat där.

Jag lämnar ett kaos och ser fram emot att få strosa runt på julmarknader utan att behöva tänka på allt jag lämnat på hemmaplan. Det ska bli så himla skönt att få en lång helg med min kärlek. För i Göteborg väntar en helg med min sambo och hans familj. Min sambo åkte ner lite tidigare än jag och idag flyger jag ner. Shit så glad jag är över att ha honom i mitt liv. Han som kan få min kropp att reagera utan att vara närvarande och som är den snällaste människan jag någonsin träffat. Känslan i magen när jag tänker att jag snart får pussa på honom och sen somna bredvid honom är bland de bästa jag vet. Den kan få mig att klara lite till. För snart slår de underbara armarna om mig och jag kan få omfamnas av doften jag älskar. Den doften jag till och med bytte halsduk för att få känns hela vägen till Göteborg. För nu sitter jag på ett plan mot min kärlek, med hans halsduk runt halsen och bakom mig lämnar jag snö och hårda vindar.

Allmänt | | Kommentera |

Wilma

Har spenderat dagen med att klappa på denna 13 åring och tvingat till mig lite hundmys. Terapi för själen att spendera tid med den här hunden. 
 
Hon är dock inte lika förtjust i kramar som jag är, men vi kompromissade. Jag fick krama henne och hon fick godis. 
 
 
Min fina hund, som jag saknar att bo med dig! 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Om att ha handskar i vägen

Det känns som om jag har tjocka plasthanskar på mig och plasten nästan är för hård för att jag ska känna något igenom det. Allt jag har försökt att ta på eller känna den senaste tiden har varit genom dessa handskar. Men handskarna har hindrat mig att fullt känna. Jag har försökt att tryck mig mot en känsla, försökt att få känslan genom handsen, men plasten har satt stopp. Istället har jag blivit ståendes alldeles tyst medan vetskapen om att känslan finns där ute men att jag kan inte nå den har slått mig. Hur mycket jag än pressar mina händer mot en känsla kan jag inte känna den. Den åker bara förbi utan att beröra mig och det lämnar mig alldeles tom. Jag krymper varje gång jag vet att jag missar en känsla, varje gång jag försöker att pressa och varje gång jag inser att det är lönlöst. Jag har i desperation pressat för livet, har försökt att fånga, har stått och kramat min båda händer om varje liten känsla som krossar min väg. Glädje, sorg, uppskattning, ilska och längtan har alla glidit förbi utan att jag fått röra. För jag vet att jag borde, bara inte handskarna var på hade jag kännt, det vet jag. Så i ren panik pressar jag hårdare och hårdare mot de sällsynta känslorna som nu dyker upp framför mig. Medans tårarna rinner försöker jag att känna, försöker jag att fyllas med något, bara en glimt av känslan hade varit nog. Snart bryr jag mig inte om vad bara det är något. För min mardröm är att sluta känna. Att allt förblir tyst och jag förblir helt tom. För vad gör jag utan känslor? För vad gör jag när allt blir tomt? Men med tiden blir handskarna tockare och jag krymper. Försöker att ta av mig handskarna men det går inte, försöker att fånga känslor ändå men känner inget. För jag har tjocka platshandskar på mig och platen är för hård för att känna något igenom. 
 
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp