-
Oj vad mycket som har hänt sen sist jag skrev.
- var ner till umeå och gjorde en ablation. det var inte så hemskt som jag trodde att det skulle vara men med det sagt skulle jag absolut inte säga att det var smärtfritt och någonsanns nära kul. långt ifrån. kanske att det var en 7a istället för en 9,9a på det-värsta-jag-varit-med-om-skalan. det jag har lärt mig att man inte ska överanvända 10an, för det kan alltid bli värre och jag tror inte jag uplevt en 10 trots att jag har varit nära att gå under.
- har skrivit min sista ordinarie tenta på civilekomoprogrammet! Det känns overkligt att detta var sista ordinarie tentaperioden. det är en bitterjuv känsla det här. kommer att sakna våra pluggkvällar/dagar med te och sidorspår. vad hade jag gjort denna tenatperiod utan den människan?
- det här med att bära alla känslor på utsidan och vara en öppen bok har varit både till min fördel och nackdel denna period, samtidigt som jag kommit några speciella mycket närmare har det även gjort mig mer sårbar.
- jag har gästspelat på max huvudkontor och insåg att jag har saknat mina medarebtare där, så var kul att slå två flugor i en smäll och tjäna lite pengar samtidigt som jag fick träffa dem igen.
- jag har stäckkollat på seiren Mr robot. så bra.
- jag har känt när mattan drars rakt under ens fötter och man faller pladdask ner i marken där man var i början av sommaren. dagen innan sista tentan kom helevetet tillbaka och var tyungen att vända percis när jag kom till skolan för att åter igen fara in på akuten. där och då rasade allt igen och jag trillade åter igen ner i gropen jag kämpat mig upp ur. när man har bockat av ett problem och var så himla glad över att helvetesperioden vad över och så knackar problemet på dörren igen och man kan inte annat än att bryt ihop igen. för man minns vilket jäkla helvete det var sist. och nu ska jag ta igenom mig det 140 mil hemmifrån, själv. anledning att jag tog mig igneom det sist var för all runt omkring mig. men nu är jag tillbaka på medecinen igen och resan börjar om. det känns ungefär som när man tar tåget och tror man är påväg till en bättre plats bara för att inse när man stiger av att man är tillbaka precis där man börjat. och tågresan var ett helvete att ta sig igenom, men man gjorde det med hjälp av sin familj som var med på resan och man visste att det var ca 90 procent chans att man hamnade på den bra platsen i slutet. och när man överlevet det västa och man vet att bara man klarar sig en viss tid efter en viss station så är chansen väldigt lite att man inte hamnar på den bra platsen. så man firar och sen är man gått av tåget ser man att man är tillbaka där man klev på och denna gång följer din familj inte med dig på resan istället får man prata med dem över telefonen och sitta på det där jäkla tåget själv. För att göra resan uthärdlig får man medecin som gör att man blir tröttare än vanligt. stackars hjärta.
- jag har packat ihop mitt liv och flytatt ner till ett regnigt Göteborg för att ha praktik här nere.
- fick umgås med min släkt i Borås en helg.
- jag har haft fullt upp med praktiken (vilket för övrigt är kul och så himla underbara människor jag får spendera dagarna med) och att bo in mig i staden för att tänka på allt jobbigt.
- jag har blivit bästa vän med appen: reseplaneraren västtrafik, vad hade jag gjort utan den?
- jag har börjat se på serien Westworld och vill bara se mer och mer! måndagar blev precis lite bättre.
- jag har varit på date men tror tyvärr inte jag känner nått utöver att personen är trevlig.
- att bo inneboende var något nytt, men har gått bra.
- det har snöat och jag har haft sån hemlägntan, men det är bara 2 månader.
- att man kan känna sig så ensam trots att man har folk runt om sig.
- jag har varit så taksam att jag haft människor runt mig som brytt sig, det värmer i hjärtat att veta det.
tystanden som kommer med distans känns dock mindre kul.
det var väl det jag haft för mig i stora drag. mycket mörker men med små ljusglimtar.