mjt

Det känns som om jag har tjocka plasthanskar på mig och plasten nästan är för hård för att jag ska känna något igenom det. Allt jag har försökt att ta på eller känna den senaste tiden har varit genom dessa handskar. Men handskarna har hindrat mig att fullt känna. Jag har försökt att tryck mig mot en känsla, försökt att få känslan genom handsen, men plasten har satt stopp. Istället har jag blivit ståendes alldeles tyst medan vetskapen om att känslan finns där ute men att jag kan inte nå den har slått mig. Hur mycket jag än pressar mina händer mot en känsla kan jag inte känna den. Den åker bara förbi utan att beröra mig och det lämnar mig alldeles tom. Jag krymper varje gång jag vet att jag missar en känsla, varje gång jag försöker att pressa och varje gång jag inser att det är lönlöst. Jag har i desperation pressat för livet, har försökt att fånga, har stått och kramat min båda händer om varje liten känsla som krossar min väg. Glädje, sorg, uppskattning, ilska och längtan har alla glidit förbi utan att jag fått röra. För jag vet att jag borde, bara inte handskarna var på hade jag kännt, det vet jag. Så i ren panik pressar jag hårdare och hårdare mot de sällsynta känslorna som nu dyker upp framför mig. Medans tårarna rinner försöker jag att känna, försöker jag att fyllas med något, bara en glimt av känslan hade varit nog. Snart bryr jag mig inte om vad bara det är något. För min mardröm är att sluta känna. Att allt förblir tyst och jag förblir helt tom. För vad gör jag utan känslor? För vad gör jag när allt blir tomt? Men med tiden blir handskarna tockare och jag krymper. Försöker att ta av mig handskarna men det går inte, försöker att fånga känslor ändå men känner inget. För jag har tjocka platshandskar på mig och platen är för hård för att känna något igenom.